omdubaravisste

När jag va 14 år var jag med om ett sexuellt övergrepp. Jag vart våldtagen av en vän till familjen. De va en lång natt och en väldigt lång tid efter. Längre än vad de borde ha vart. De började med att jag skulle hjälpa honom med sin rallybil (va väldigt intresserad av bilar). Tiden rann iväg och de vart väldigt sent, så han sa att jag kunde sova kvar där i hans gästrum. Visst, tänkte jag. De va väl inget fel med de. De jag inte hade räknat med var att de skulle vara alkohol med i bilden. Jag hade aldrig druckit innan så jag va nyfiken såklart. Han började blanda groggar, dom va svaga från början. Trodde jag iaf. De jag inte visste va att han hade blandat i rohypnol. Jag vart helt lelös. Hade ingen känsel i kroppen överhuvudtaget. Han började ta av mig kläderna och trodde väl att jag skulle njuta. Försökte skrika, men ingen hörde. När jag börja skrika så höll han för munnen på mig. Han visste ju att jag inte kunde ta mig därifrån. De han inte visste va att jag va oskuld. Han trodde inte att jag skulle märka de morgonen efter. Och med tanke på att jag var oskuld så fick jag stora skador efteråt. När jag vaknade dagen efter så var de blod i hela sängen. Fick en chock och vart stum. Sprang ner på toaletten och de bara rann blod ner för mina ben och de slutade aldrig. Så jag försökte lägga papper i trosorna så de inte skulle blöda igenom trosorna och byxorna på vägen hem. Han skjutsade hem mig runt 12 och släppte av mig en bit hemifrån för min mamma trodde att jag sov hos en kompis. När jag kom hem så sa jag ingenting, gick raka vägen upp i duschen och duschade i flera timmar. Kände mig så äcklig och förnedrad. Efter jag hade duschat så gick jag in på mitt rum utan att säga ett knyst till någon. Låg där i flera dagar. Sket i skolan, åt ingenting. Gick knappt på toaletten för att de gjorde så ont. De kunde gå flera dagar. Efter händelsen så fick jag påföljder, jag vart mörkrädd och paranoid. Hörde en massa prassel hela tiden. Så jag pratade alltid i telefon så fort jag gick nånstans. Kändes också som att jag vart efterföljd hela tiden så tillslut vågade jag inte gå själv.vilket jag inte kan göra än idag.

Ett halvår efter våldtäkten så flyttade min pappa ifrån oss. Han och mamma separerade. Vilket gjorde att jag mådde ännu sämre, och de resulterade till att jag inte gick till skolan. Jag va där 4 veckor av ett helt läsår. När jag väl va i skolan så vart jag mobbad, både för att jag inte var i skolan jämt och för att jag fick toppbetyg på dom svenska och engelska proven jag gjorde. Dom kallade mig en massa saker hela tiden. Jag gick till kuratorn och berättade allt dom sa och allt dom gjorde men de vart inte bättre. Snarare sämre. Dom kallade mig 'golare' för att jag sprungit och skvallrat. De dom inte insåg va att jag redan mådde tillräckligt dåligt. Men jag va aldrig stark nog att förklara de för dom. Så jag gick till lärarna och sa att min pappa hade flyttat och att de va därför jag inte var i skolan. Hon berättade vad som hade hänt för resten av klassen och helt plötsligt vände dom och va snäll mot mig. Fick inga smeknamn längre vilket var skönt. 

Under tiden jag mådde dåligt så betedde jag mig illa mot allt och alla som försökte hjälpa mig. Min mamma som hjälpte mig mest fick mest skit. De gick så långt att hon till och med kastade ut mig. Och när jag gick till kuratorn och berättade de så gick hon till min lärare och berättade de och dom gick till rektorn som i sin tur ringde soc. Jag vart intagen på möte tillsammans med mamma och min stödlärare som va inskriven hos soc som "fostermamma". Mötet slutade med att jag fick flytta hem till mamma igen. Vilket jag är glad över!

Efter att kuratorn hade gått och berättat de hon inte fick berätta gjorde att jag inte litade på någon till slut. Försökte gå till kuratorn på ungdomsmottagningen, men de hjälpte inte heller. Så jag sket i att prata med någon. 

Efter 3 år kunde jag berätta om våldtäkten. Min lillebror va den första som fick veta de. Han va den jag kunde lita på. Han fick veta allting. In i minsta detalj. Han lyssnade på vad jag hade och säga som ingen annan i min omgivning skulle göra. De jag inte hade räknat med var att han mådde dåligt. Lämnade mig ingenstans, han gick med mig hela tiden. Vart jag än skulle. Fick inte ens gå till affären själv, ifall * skulle komma. Jag fick absolut inte gå ut när de va mörkt. De ville jag inte heller. Jag är så glad att han har ställt upp så pass mycket för mig. Kommer aldrig kunna återgälda de, någonsin. 

Folk frågar mig varför jag ser nedstämd ut vissa gånger när dom ser mig. Och jag säger bara att de inte är något. Att jag har en dålig dag, de kan alla ha så ingen tänkte mer på de. Men när jag ena sekunden kunde vara glad och andra sekunden kunde jag börja gråta så började dom förstå att de va något som inte stod rätt till. Jag berättade då att jag va deprimerad, men berättade aldrig varför. Tyckte de va en skam. Skämdes varje gång jag berättade för någon och de gjorde att bara dom närmaste vännerna fick veta de. Dom började skälla på mig för att jag skämdes, vilket var helt normalt. Jag tog ju fortfarande på mig skulden. Och de gör jag än idag. Jag vet att de inte var mitt fel, men känns ändå som de. Därav panikångestattackerna. 

I januari 2010 dog min allra bästa vän i en bilolycka. Jag minst de så väl. Va hos en kompis och kolla på film, då får jag ett sms. De va ganska tomt, fick bara en gråtande smilegubbe. Hade haft en klump i magen hela dagen. Någonting var fel och jag fick svaret på frågan jag ställde mig hela dagen. Visste på en gång vad de handla om. Så jag skickade tillbaka: har något hänt med Andreas? Och får svaret, -ja han är död. Då rasade allt de jag hade byggt upp. Så jag säger till min kompis att jag måste gå hem. Hamnade i en sån chock att jag inte tänkte på vad jag sa, men han hade ju sett vad de stod i smsen så han sa bara okej. Jag halvsprang hem. De va snö och kallt. Hade ju ingen lust att bryta ihop mitt i vägen så jag skyndade allt vad jag kunde. Väl hemma slänger jag av mig kläderna och ropar efter min styvsyster. I hennes famn bröt jag ihop. Låg på golvet, grät och skakade i flera timmar innan hon fick mig och lugna ner mig. Förflyttade mig från vardagsrummet till mitt rum där jag bröt ihop igen. Grät mig till sömns den natten. Dagen efter jag till skolan, men va inte med på lektionerna. Bara satt i korridoren. I samma veva så skulle jag flytta från min pappa tillbaka till mamma. Två veckor efter flytten va de dags för begravning. Chocken satt fortfarande i. Gick och letade efter honom på stan, men ingen Andreas där. Ville bara hoppas att han skulle komma fram. Men jobbigast va begravningen. Att se hans mamma vara så ledsen gjorde mig ledsen. Chocken satt fortfarande i så jag kunde inte gråta. Efter begravningen åkte jag direkt hem, när jag kom hem så stod mamma med öppna armar och väntade på mig. Då bröt jag ihop. Mamma är ju ändå mamma. 

När jag kände att bilderna börja försvinna och jag började se allt från den ljusa sidan igen så började ångestattackerna komma tillbaka och en massa frågor snurrade i huvet. - Vart var jag när han behövde mig? Vart var jag den kvällen? Varför va jag inte med honom?

Om jag bara kunde veta varför han valde att ta denna vägen. Om jag bara kunde veta varför han satte sig i bilen just den kvällen. Om jag bara kunde veta varför ingen stoppade honom. Känner mig tom utan dom svaren. Vet att de är försent redan. Vill bara inte förstå de. 

Nu tre år senare har jag börjat tänka positivt igen. Jag vet ju att han inte kommer tillbaka, men de är lättare att inte tänka på han lika mycket som förut. Även fast jag tänker på honom varje dag. Finns så mycket som påminner om honom. Jag har väldigt bra kontakt med hans mamma och vi bearbetar tillsammans. Vi pratar mycket om Andreas vilket skulle vara jobbigt trodde jag. De är ju ändå hans mamma. Men de är skönt att prata med någon som stod han nära. Han va ju min bästa vän, så jag stod han väldigt nära jag med.

omdubaravisste'